Den sista tiden: Dödsbudet (kapitel 2, del 1)

Föregående text: Pussel utan förlaga (kapitel 1)

(…) Långa tider kan det vara så, att troheten mot de döda består i att man över huvud taget inte upphör att bereda sig själv besvikelser i sina bemödanden om dem. Vi kommer in i den egna oförmågan och svagheten. Men själva strävan, oavsett hur den lyckas, ger frukt. Alla kan intyga, att man genom att söka öva gemenskap med sina döda, plötsligt finner oväntade hjälpkällor i avgörande sammanhang

(Helmut Giese 2006, Hoppets mysterium, s 115 f).

Ita Wegmann-kliniken i Arlesheim

Tisdagen den 17 mars 1953, då pappa klockan tio minuter över nio på morgonen hade givit upp andan på kliniken i Arlesheim, mötte mamma mig vid bussen när jag kom hem från skolan. Vi bodde på landet en bit utanför Norrköping på den tiden. När jag såg henne stå där, visste jag underligt nog vad som hade hänt. Underligt nog, eftersom han ju nästan aldrig nämndes i vår familj. Det var till och med så att min bror Micha länge trodde att det var Rudolf Steiner som var hans pappa. Det var nämligen Steiners fotografi, och inte pappas, som hängde över mammas säng. Detta foto har också jag tydliga minnen av, kanske därför att det ofta förekommer i antroposofiska sammanhang och hänger på väggen hemma hos de flesta antroposofer som jag har träffat. Steiner hängde med andra ord också över mammas huvudgärd och tittade ut i rummet med intensiva, mörka ögon. ”Din far är död”, var det enda som mamma sa när jag hade stigit av bussen, och därefter fortsatte hon att tiga om honom så länge hon själv levde.

Då, 1953, hade jag, åtminstone vad jag kommer ihåg, träffat pappa en enda gång efter kriget. Det var på våren 1950 efter det att han hade kommit tillbaka från krigsfångenskapen och nu hälsade på oss i Norrköping. Jag var tio år den gången men minns inte mycket mer än att mamma hade hyrt ett rum på stan åt honom, och att vi var där och satte in en bukett liljekonvaljer. Dessutom minns jag att jag såg hur hon avvisade honom. Jag satt i min säng i det hyresrum som vi då själva alla tre bodde i, mamma, Micha och jag, och såg att han bredde ut armarna mot henne och nämnde henne vid namn: ”Anneliese!” Men hon gjorde bara en avvisande gest. Allt annat, som jag förmodligen också såg och hörde och kanske tänkte och kände, är borta.

Vad som utlöste krisen och senare skilsmässan mellan pappa och mamma är fortfarande på sätt och vis en gåta för mig, även om en hel del har klarnat medan jag har skrivit den här boken. Genom alla år har jag hört att det handlade om ett manuskript som mamma hade arbetat på under åren 1948 till 1950, där hon med hjälp av den medeltida kristna myten om Gral försökte utveckla sitt eget andliga skådande. Gral är enligt sägnen den bägare i vilken det ursprungliga nattvardsvinet förvarades. Den första delen av de 157 sidorna är ett slags dagbok som redogör för hennes andliga upplevelser, ofta i drömsekvenser. Den andra delen är ett försök att med utgångspunkt i de syner och upplevelser hon hade haft delge resten av mänskligheten sanningen både om sig själv, om Gral och om kosmos och människan. Jag har verkligen tagit sats många gånger under årens lopp för att läsa texten, men det har alltid slutat med att jag blivit så illa berörd, att jag inte har kunnat fortsätta. Nu, inför min egen bok, har jag till slut lyckats läsa den i sin helhet. Mamma skriver osammanhängande och förvirrat – ja ofta ångestfyllt – och det är svårt att förstå vad hon vill komma fram till. Och samtidigt som jag känner mig provocerad av det andliga högmod som jag menar kommer till uttryck i det hon skriver, tycker jag väldigt synd om henne. Under de här åren var hon nämligen också för en tid inlagd på Beckomberga mentalsjukhus för en psykos. Under ett antal månader försvann hon bara, och Micha och jag placerades i olika fosterhem.

För att nu återvända till mammas bokmanus så var det ingen som begrep sig på vad hon försökte att säga. Många förteg texten helt och hållet och behandlade mamma som icke fullt tillräknelig. Också pappa tog kraftigt avstånd från den. Delvis handlade skilsmässan således om denna skrift. Men med hjälp av 40 brev från mamma till pappa från åren 1950 till 1951, som jag nu under min egen skrivprocess har fått tillgång till från Archiv, Die Christen­ gemeinschaft i Berlin, har jag förstått att det nog inte var så enkelt som att pappa, samtidigt som han avvisade vad mamma hade skrivit, också avvisade henne som person. Detta tycks dock ha varit mammas tolkning, och utifrån denna tolkning blev hon rädd för vad han skulle kunna ta sig till. Jag har till exempel fått reda på, att han under sommaren 1951 ville umgås med Micha och mig på egen hand och ta oss med till Marstrand där han hade kontakter, men att mamma hade motarbetat detta genom att inte ge honom något klart besked. Av ett brev i juli 1951 från mamma till pappas syster Paula, det vill säga mammas svägerska, skriver hon att hon helt enkelt är rädd för att pappa ska ta oss ifrån henne:

(…) Nu bävar jag, eftersom jag tror att Helmut kommer att göra allt för att ta barnen ifrån mig. Vad han har berättat för dig om vår konflikt vet jag ju inte. Kanske har han sagt att jag är sinnessjuk; på det viset försöker han att förstöra förtroendet för mig. I alla fall har du fått veta det från mig nu.

Eftersom mamma nästan aldrig talade med oss, vare sig om sig själv eller om henne och pappa, har jag inte förrän nu när jag läser breven från 1950–1951 kunnat förstå, hur pappas avståndstagande från hennes bokmanus påverkade henne. Hon blev fruktansvärt kränkt, men det tycks ha gått djupare än så. Brevet till faster uttrycker både fientlighet och rädsla. Men hon fick vårdnaden, och pappa försvann ur vårt liv. Han besökte oss bara en gång till. Det var under juldagarna 1950. Av det besöket minns jag ingenting. Det är gåtfullt, eftersom jag till och med har hittat ett gammalt brev som jag själv har skrivit just från den julen, där jag uttryckligen nämner pappa. Brevet är från mig till min gudmor, målarinnan Greta Gerell:

Nu idag har pappa komit (sic!) hem och då skulle jag förstås vara sjuk och ha ont i halsen. Nu är det kväll och mamma, pappa och Micha äter. (…) När dom har ätit färdigt måste jag sova. (…) Vi har fått så mycket saker av pappa. Micha fick en bil som aldrig kan ramla ner från bordet utan vänder när den kommer på kanten.

Om jag själv fick något av pappa nämner jag inte. Kanske var det inte viktigt just då? Brevet är nämligen främst en kärleksförklaring till min gudmor, som jag, enligt vad jag skriver, tänker på varje kväll. Jag bifogar också en teckning som jag har gjort, där gudmor och jag plockar blommor på en sommaräng. Det är en fin teckning med pratbubblor och allt. Ibland har jag undrat om min blockering, eller förträngning vad gäller mina minnen av pappa helt enkelt var en reaktion på det tabu som gällde för allt tal om honom hemma hos oss.

Pappas och mammas konflikt återkommer jag till. Jag har berört den redan här, eftersom mammas död i cancer 1959, sex år efter pappas, lämnade fältet fritt för mig att äntligen få börja prata om honom. Då hade jag hunnit bli 19 år, och hennes dödm undanröjde hindret för mig att börja söka honom, ett sökande som ju avslutas först nu, i och med den här boken.

Nästa: Goetheanum och gravhögens botten