Första kärleken (kapitel 3, del 4)

Föregående text: Vägen ut (kapitel 3, del 3)

Täby - Viggbyholm, Skolan Idrottsplan

Täby – Viggbyholm, Skolan Idrottsplan

Att den 21-årige Helmut Giese och den 14 år äldre Rut Nilsson efter konferensen i Visby också utvecklade en kärleksrelation har jag känt till i alla år. Både mamma och Paula talade ofta om henne, men på ett sådant sätt att jag skulle förstå, att hon nog inte var någon särskilt trevlig person. När Helmuts och Ruts gemensamma vän Karin Ruths-Hoffmann efter Rut Nilssons död i början av 1980-talet skickade mig ett stort paket innehållande alla brev som Helmut hade skrivit till Rut, brände jag dem. Jag var helt enkelt inte intresserad av deras, som jag hade förstått det, tvivelaktiga förbindelse som dessutom, enligt vad jag tyckte då, inte hade nå- gon som helst relevans för mitt eget sökande efter ”pappa”.

Som tur var läste Karin Ruths-Hoffmann också in breven på band, och som tur är har jag genom Lars Rydelius kontakter med en av Ruths-Hoffmanns döttrar fått ta del av dem nu. Som en väg in i pappas liv under de första åren i Sverige är de i själva verket helt ovärderliga. Det rör sig om 200 brev, skrivna mellan åren 1930 och 1935, men det finns också ett från 1950 efter hans återkomst till Sverige. De flesta breven är skrivna på tyska och översätts löpande medan de läses in. Man kan säga, att de på så vis genomgår Karin Ruths-Hoffmanns egen tolkning innan de når lyssnaren. Troligtvis spelar det dock ingen roll för helheten. Jag har fått ut väldigt mycket av dessa brev, till exempel just sådan faktainformation som jag tidigare har saknat. Men de har också givit mig en viktig inblick i pappas tankevärld och tillvaro under den här tiden.

Ytterligare en brevsamling som jag har fått tillgång till sedan jag började skriva min bok består av 46 brev från Helmut Giese till Viva Renstierna och hennes dotter Britt Haglund. Till att börja med bodde de i Lund. Hur han lärde känna Viva Renstierna, och vem hon var, har jag inte helt lyckats få klarhet i, men enligt Lars Rydelius var hon på den tiden den enda antroposofen i Lund. Av ett brev från Helmut till Viva den 12 september 1930 framgår dock, att de hade träffats i Linderås, hos Bernt Ljungquist. Kanske var det så som de hade lärt känna varandra? Karl Engqvist, pappas blivande kollega, hyrde också rum hos henne under sina studier i Lund på 1930-talet. Det var där som pappa, på sina resor till Tyskland, ibland stannade över natt, och som dottern Britt, som senare själv blev präst i Kristensamfundet, 1931 bevittnade det första mötet mellan Helmut Giese och Karl Engqvist.

Breven från Helmut Giese till Viva Renstierna och Britt Haglund omfattar tiden 1930 till 1952. Med andra ord skrev han också efter återkomsten från krigsfångenskapen och fram till Viva Renstiernas död. Under kriget, då inga brev från Helmut kom fram men också senare, skrev även mamma brev till Viva och Britt. Också där utvecklades en vänskap. Det framgår, att det var just dessa båda, som vid flera tillfällen under efterkrigstiden hade skickat paket till oss i Tyskland. Vi fick både mat, kaffe, godsaker och kläder, och mamma säger i ett av breven, att dessa paket bidrog till att vi överlevde. Det var slutligen också till Britt Haglund som mamma vände sig 1959, när hon började planera för sin egen jordfästning.

Man kan säga att Helmuts brev till Rut Nilsson och till Viva Renstierna och Britt Haglund både överlappar och kompletterar varandra. Medan breven till Viva och Britt blir alltmer personliga ju längre tiden går, framstår breven till Rut som alltmer distanserade för att så småningom upphöra helt.

1930, då brevväxlingen med Rut börjar, tycks ha varit ett lyckligt år för pappa, något som ju också framgår av det han skriver från Linderås hem till Hannover i början av det året. Allt är öppet och möjligt. Han är 22 år gammal. Han älskar Stockholm och vill absolut hålla sig kvar där. Många brev beskriver hur han flanerar genom staden, samtalar med olika människor, går på visit och dansar på Berzeliiterassen. Samvaron med andra människor är en konst, menar han, och lika viktig som bröd och sömn. Ekonomiskt hankar han sig fram, lånar en tia här och en tia där, bor åtminstone för en tid i ett kallt och ogästvänligt rum med en alldeles för kort säng och oroar sig för sina dåliga tänder. Tänderna tycks för övrigt ha varit ett livslångt problem för honom.

Under en tid arbetar han som lärling hos kyrkomålaren Josef Gunnar Torhamn, som i sin tur hade varit elev hos Olle Hjortsberg. Av de fyra ungefär en halv meter höga träskulpturerna av profeterna Elias, Jeremias, Esaias och Moses som idag kan beskådas på den vänstra läktaren i Oscarskyrkan i Stockholm, har pappa snidat åtminstone Moses och Elias. Det gick tydligen till på så vis, att Torhamn först ritade modellerna som pappa sedan snidade i trä och Torhamn slutligen målade.

Han får också i uppdrag att efter ett fotografi snida huvudet på Torhamns fru, ett arbete som uppenbarligen är mycket frustrerande. Huvudet är så tomt, menar Helmut, och det är därför svårt att älska detta huvud åtta, nio timmar i sträck varje dag. Det måste till en metamorfos för att det skall bli konst. Konst kommer nämligen av kunna och inte av vilja, som han uttrycker det, och han lider av att få betalt utan att göra skäl för pengarna.

1931 ser till att börja med mörkt och osäkert ut. Arbetet hos Torhamn kan inte fortsätta, och det finns ingen direkt förhoppning inför framtiden. Prästen i Oscarskyrkan är inte heller riktigt nöjd med Elias. Kanske är det inte konstnär som Helmut skall bli, när allt kommer omkring? Förhållandena i Tyskland ger honom också en orolig känsla i själen. Mer än så skriver han tills vidare inte om detta. Men då dyker en ny möjlighet upp. Han får ett erbjudande att efter en viss utbildning arbeta som slöjdlärare på Siljansgården i Tällberg, en saminternatskola för barn i olika åldrar.

”Tärningen är kastad”, säger Helmut om Tällberg. Han får 100 kronor i månaden och fritt uppehälle. Arbetet ger glädje, även om han känner sig osäker inför vad lärarskapet kommer att innebära. Till att börja med auskulterar han därför hos de andra lärarna. Så här skriver han till Viva Renstierna den 11 maj 1931:

Jag skulle kunna berätta mycket härifrån! Dagarna fylls av nya uppgifter och nya erfarenheter. Just nu har vi bara 12 elever här som nu avslutar sin vinterkurs. Och jag var tvungen att ställa mig mitt i, var tvungen att undervisa i slöjd och tyska, både de små nioåringarna och de stora 14–15-åringarna. Det är omskakande att se hur olika de alla är, och hur detta att vara lärare har en mening bara om man tar emot varje enskild elev med både goda och dåliga sidor. Allt handlar om att man om och om igen måste kämpa för sitt inre lugn. Men det är ett fint och ständigt pågående arbete som man gärna tar på sig, trots alla misstag som man gör hela tiden.

Till Rut i Norrköping skriver han också om nya vänner. Han simmar, åker skidor, dansar folkdans och spelar fotboll. De ekonomiska bekymren fortsätter dock, och han och Rut lånar regelbundet pengar av varandra. Många brev handlar därför om pengar. Hans tandläkarräkning uppgår till exempel till 150 kronor. Det är en mycket stor summa för den tiden, mycket större än hans månadslön. Men flera brev handlar också om naturupplevelser. Han tycker sig ”leva ihop med himlen” och berättar, hur han inför den första anblicken av Siljans storhet, vidd och skönhet hade ställt sig och sjungit högt. När jag själv var lärare i Mora 1972–1974 stannade jag alltid till på Åsen, helt ovetande om att också han hade varit där många år tidigare. Jag brukade kliva ur bilen och blicka ut över Siljan. Visserligen sjöng jag inte, men kanske upplevde vi en besläktad känsla av förund- ran och lycka, pappa och jag? Det är hur som helst lätt att se honom framför sig där han står, och på så sätt skapa sig ännu en bild: Helmut sjungande för full hals….

Det finns ett intressant inslag av självkritik som kommer till uttryck i ett brev till Rut från den här tiden. Han märker hos sig själv en viss ”manipulativ förmåga” i förhållande till andra män- niskor, som han menar ser upp till honom som en gud. Denna förmåga oroar honom, och han känner på ett direkt smärtsamt sätt, att han verkligen måste mogna och lära sig att bli mer ödmjuk. Kanske är det just denna manipulativa förmåga som han har i åtanke, när han i ett mycket senare brev till Rut 1935 och i orolig avvaktan huruvida han skall bli antagen för prästvigning säger, att det tydligen är något hos honom, i hans väsen, ”mitt livs kärnproblem”, som de kollegor som eventuellt skall viga honom tycks finna problematiskt. Kanske är det också detta kärnproblem, som senare kommer att ställa till det för honom i samarbetet med Karl Engqvist?

I breven från Tällberg antyder han också, att han har problem med sina kollegor. Han försöker sätta igång dem, säger han, men möts av skepsis och undvikanden. Däremot känner han sig mer och mer förbunden med barnen som han undervisar. Förhållandet med Rut djupnar också. De träffas ofta, hon reser till Tällberg och han till Norrköping. Han säger i flera brev att han är lycklig både över detta och över att leva med barnen, som han menar hela tiden sätter honom på prov. Samtidigt finns ny anledning till oro. Skolan går med förlust, och det kommer bara några få nya elever inför höstterminen. Men frågan är ändå: blir han uppsagd eftersom han är övertalig eller av andra skäl? Harald Alm drar sig undan, och anställningen i Tällberg upphör på ett oklart sätt, och i en känsla som Helmut har av att ha blivit sviken.

Då dyker ännu en möjlighet upp, internatskolan Viggbyholm utanför Stockholm där Per Sundberg är rektor. Där behöver man en vikarie i historia, geografi, kristendom och tyska, och där finns redan en öppenhet inför antroposofiska tankegångar. Den 20 september 1931, vid 23 års ålder, börjar Helmut alltså sin tjänstgöring som lärare på Viggbyholm, ett arbete som han kom- mer att ha kvar tills han 1934 på våren har fattat sitt beslut att resa till Seminariet i Stuttgart och utbilda sig till präst i Kristen- samfundet. Åren på Viggbyholm innebär å ena sidan hårt arbete med lektionsplaneringar långt in på nätterna, men också mycket glädje i undervisningen. Han känner sig hemma och väl till mods. Han lagar en skorsten här, snidar några ljusstakar där och undervisar och tycks älska umgänget med barnen. Eller som han skriver till Viva Renstierna den 17 september 1933:

Jag älskar det här arbetet. Det känns så bra att umgås med barn, eftersom de tycks leva på ett sannare sätt än de vuxna som har förvridit det mesta genom sin konventionalism.

Å andra sidan vidgar sig nu världen i alla möjliga nya riktningar. Helmut håller flera andakter, leder läsaftnar på skolan och får många nya kontakter. Känslan av att arbeta med något, som han trots allt inte har någon framtid i, blir därför allt starkare, och tankarna på att bli präst och utveckla en församling av Kristensamfundet i Sverige dyker allt oftare upp i hans brev både till Rut och till Viva. Två också för mig bekanta personer nämns flera gånger; Gunnar Rosenhall, lärare på Kungliga Tekniska Högskolan och Arne Klingborg, konstnär och elev till Helmut under Viggbyholmsåren. Gunnar Rosenhall och hans familj blev under 1950-talet, och i samband med Helmuts och Annelieses skilsmässoprocess, ett starkt stöd för mamma. Arne Klingborg, som så småningom kom att grunda arbetet för Kristensamfundet i Sverige och leda verksamheten i Järna, var också min gudfar. Efter mammas död var det dock ingen av dessa personer som någonsin mera hörde av sig till Micha och mig. Arne Klingborg tog jag själv kontakt med under 1980-talet, men han gjorde för sin del aldrig några ansträngningar för att vi skulle träffas igen. Det är lite gåtfullt att människorna kring Helmut och Anneliese, med några få undantag, bara försvann ur vårt liv när vi hade blivit föräldralösa och hade behövt dem som bäst. Kanske kan också detta kopplas till ryktet som Lars Rydelius hade hört, nämligen att vi inte ville att man skulle ta kontakt med oss, och att det var något tragiskt med oss?

Av ett brev från den 11 september 1933 framgår att Rut och Helmut är hemligt förlovade. Intrycket jag har fått av allt det som Helmut skriver till Rut är också, att detta är en naturlig utveckling. Deras relation tycks oförstörbar, levande och stark. Men den 13 januari 1934, alltså bara fyra månader senare, är det plötsligt slut. Man kan i brevet från den dagen läsa att de gör sig av med ringarna. Något måste alltså ha hänt, något som jag inte har lyckats få någon klarhet i. Lars Rydelius har berättat, att de enligt Arne Klingborg också hade ställt in ett planerat förlovningskalas. Därefter blir tilltalet ett annat i Helmuts brev. Deras dialog om andliga ting tycks fortsätta ännu en tid, men kärleksrelationen är slut. Helmut begär dessutom en paus i träffarna. Enligt min tolkning blir han nu alltmer distanserad.

I Tyskland råder ödesstämning enligt Helmut, och han får i uppdrag att för kollegerna på Viggbyholmskolan hålla ett föredrag om vad han känner till beträffande förhållandena i där. Han lyssnar också på en föreläsning om diktatur och demokrati av Torgny Segerstedt, dåvarande chefredaktör på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning och en av de få publicistiska röster som varnade för de alltmer högljudda nazisterna. Vad föredraget hade givit honom att tänka på, nämner han tyvärr inte.

Samtidigt med upptrappningen i omvärlden bestämmer sig Helmut till slut för att säga upp sig i Viggbyholm och utbilda sig till präst i Kristensamfundet. En av Kristensamfundets första präster, Robert Goebel, som han hade träffat under några tidigare besök i Berlin och Marburg, kommer under sensommaren 1933 till Stockholm för att delta i en stor antroposofisk konferens i Grisslehamn. Därefter sker allt mycket snabbt. I ett brev till Rut den 5 september samma år talar han för första gången om sin blivande prästkollega Karl Engqvist, och under våren 1934 reser han till Stuttgart för att påbörja sin prästutbildning. Karl Engqvist ansluter senare.

Också Rut Nilsson reser till Stuttgart för att bli präst. Men medan Helmut och Karl båda blir prästvigda 1935, blir Rut Nilsson inte vigd. Orsaken till detta har jag inte heller lyckats få någon klarhet i. Här finns faktiskt en hel del motsägelsefull information. Så här svävande skriver Helmut själv till Viva Renstierna om saken:

Rut Nilssons öde hör till de stora besvikelserna och smärtorna som både jag och Karolus (sic!) upplevat. Tiden är inte inne ännu, då det går att berätta lugnt om allt som har hänt. Men så mycket bör sägas att hennes nuvarande planer ingenting ha att göra med vårt arbete. Hon är troligen hemma i Sverige nu, var, det vet vi ej.

I ett ganska aggressivt brev från Helmut till Rut från april 1935 menar han, att Rut hade lidit ett nederlag i samband med prästvigningen som inte blev av för hennes del, men att hon hade förnekat detta genom att påstå, att hon istället hade ställt sin plats till förfogande. Han läxar rent av upp henne och menar, att hon lurar sig själv. Hon har inte alls givit upp sin plats. Hon har förlorat sin plats och inget annat. Frågan är emellertid om hon inte trots allt hade givit upp sin plats. Enligt Forum, Antroposofiska Sällskapet, Järna, (juni 2004) hade hon brutit upp från seminariet på eget bevåg. Hur det än var med den saken, tycker jag att Helmuts ton inte är särskilt sympatisk. Jag får en känsla av att han här markerar sin nyvunna makt mot henne, makten som ligger i att han är kvar i utbildningen men inte hon.

Jag tror att förhållandet mellan Rut och Helmut tar slut just här, även de andliga aspekterna av det. De går från och med nu olika vägar, även om de då och då stöter ihop i samband med Kristensamfundets verksamhet i Stockholm. Att det verkligen är slut framgår faktiskt också av ett brev från Stuttgart den 6 juni 1935, det sista från Helmut till Rut i samband deras mångåriga relation. Helmut tackar henne ”som jag aldrig har tackat en människa förr”, och ber henne både för det närvarande och för framtiden ”att ha förtroende för honom”.

Som jag redan har nämnt, skriver Helmut emellertid ännu ett brev till Rut daterat den 7 november 1950, ungefär ett år efter det att han har återvänt från krigsfångenskapen. Han ber att få träffa henne. Huruvida detta möte kom till stånd, känner jag inte till. Ytterligare brev från Helmut till Rut saknas i den samling jag har fått ta del av. Vad som däremot framkommer är att Rut tydligen skickade rosor till Helmuts begravning i Basel. Det är Karl Engqvist som brevledes bekräftar att blommorna kommit fram och som frågar henne om hon vill ha någon minnessak efter Helmut. Om hon verkligen önskade sig något, och vad hon i så fall valde, får vi dock inte veta.

Även om förhållandet mellan Helmut och Rut tog slut, fanns hon på ett diffust sätt i bakgrunden för vår familj både under hans krigsfångenskap och efter hans död. Hur komplex och rent av obehaglig hennes inblandning i vårt liv i själva verket var, har jag förstått först nu, efter att ha läst mammas 40 brev till pappa från åren 1950 och 1951, brev som jag ju ganska sent i min skrivprocess har fått tillgång till. Jag återkommer till dessa brev i ett senare kapitel. Under julen 1948 förbarmade hon sig i alla fall över de stackars utblottade flyktingar som vi då hade förvandlats till och bjöd in mamma, Micha och mig till sitt stora, fina hus i Vimmerby som hon då hade skaffat sig. Som jag minns det, stannade vi där i flera dagar. Följande utdrag ur ett brev från mamma till familjen i Hannover tyder dock på ambivalenta känslor både gentemot Rut Nilsson och situationen som sådan:

(…) Det är emellertid så att jag inte på ett avslappnat sätt kan njuta av hennes vänskap. Det känns hela tiden som om något ont och elakt kan slippa ur henne när som helst. Ändå har jag ingen anledning att avvisa hennes godhet. Relationen är därför lite tveeggad.

Av antroposofen Bert Vetterfalk har jag fått veta att Rut Nilsson så sent som på 1960-talet fortfarande höll en serie föredrag om Helmut Giese. Bert Vetterfalk, som deltog i några av dessa föredrag, har också själv träffat Helmut Giese.

Många år senare, på 1970-talet, sökte jag själv upp Rut Nilsson. Hon bodde i Järna på den tiden. Jag var både nyfiken på denna kvinna som hade funnits i pappas liv innan mamma kom in i bilden och påverkad av vad mamma hade låtit mig förstå om henne. Förmodligen utstrålade jag därför en viss misstänksamhet. Det enda jag nu minns av henne är att hon hela tiden log eller fnittrade. Troligtvis kände hon av min inställning till henne. Vi fick i alla fall ingen riktig kontakt. Hos Rut Nilsson fanns också en gipsbyst föreställande Helmut Giese i naturlig storlek med den typiska bakåtsluttande pannan, de kraftiga käkarna och den breda munnen.  Bysten var kritvit och stod placerad i ett blomsterbord bland en mängd planterade växter, så att den såg ut att flyta om- kring där. Nu, med facit i hand, tycks mig denna byst både nästan patetiskt rörande – och tragisk. Det var alltså detta som hon hade kvar av honom. Han hade förvandlats till en förstenad guru.

I samband med 50-årsminnet av pappas död flyttades bysten till Kristensamfundet i Stockholm, där den nu står på ett högt skåp i sakristian. Den är säkert skickligt gjord och jag vet att många tycker att den är fantastiskt vacker. Bland annat var min brorson David alldeles tagen när han såg likheten mellan Helmut, hans farfar, och sig själv. Mig lämnar den dock kall. I mitt tycke saknar den precis allt som den torde vara tänkt att förmedla, det vill säga styrka, andlighet, medvetenhet – och liv.

Nästa text: Prästutbildningen (kapitel 3, del 5)

, , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer

Om Anders Jönsons byst av Helmut Giese

Not till Första kärleken (kapitel 3, del 4)

Bysten är gjord av skulptören Anders Jönson (1883–1965) som bland annat också har gjort skulpturen ”Flicka i aftonsol” (1955) som står i Vanadislunden i Stockholm. Han gjorde dessutom flera porträttbyster, till exempel av Hjalmar Branting, Prins Eugen och Kung Gustav V.

,

1 kommentar

Om Viggbyholmsskolan och Per Sundberg

Not till Första kärleken (kapitel 3, del 4)

Stiftelsen Viggbyholmskolan grundades av Per Sundberg 1928. Per Sundberg som var reformpedagog och humanist, grundande också 1936 ”International Friendship League” och var under Andra världskriget mycket aktiv när det gällde att hjälpa och härbärgera flyktingar. Han var dessutom öppen för olika religiösa och andliga strömningar i tiden och blev till slut själv kväkare. Av en antologi om Viggbyholmskolan, En otrolig tigerkaka (2008) framgår att skolan inte bara tog emot flyktingar under Andra världskriget utan också barn från alla samhällsklasser: diplomatbarn liksom också barn som den dåvarande Barnavårdsnämnden hade placerat där. Många kända kulturpersonligheter har gått på Viggbyholm, till exempel Karin Boye, Michael och Monika Meschke, Sandro Key -Åberg och Jan Guillou. Skolan upphörde 1972.

, , , ,

1 kommentar

Om Siljansgården i Tällberg

Not till Första kärleken (kapitel 3, del 4)

Enligt Nationalencyklopedin (NA 16, s 441) leddes Siljansgården av Ha- rald Alm mellan åren 1927 och 1942, varefter den troligtvis gick i konkurs. Sommarkurserna för vuxna, som Helmut Giese under sin tid i Tällberg var med om att utveckla, lades dock ner först 1971.

,

1 kommentar

Vägen ut (kapitel 3, del 3)

Ugglan, foto: Henrik Tornberg

Ugglan, foto: Henrik Tornberg

Föregående text: Familjen i Hannover (kapitel 3, del 2)

Att födas i Linden i början av 1900-talet, som Helmut Giese gjorde, innebar enligt Anja Mühlings och Hubert Böllerts redogörelse, Linden 1930–1980, att man föddes in i en av industrialismen hårt exploaterad och fruktansvärt nedsmutsad miljö. Det är så smutsigt, att träden håller på att dö av luftföroreningarna. Gatorna är ännu inte asfalterade, och fram till 1920-talet saknas avloppsrening. Det har till följd att även dricksvattnet ofta är förorenat. Då och då uppstår epidemier. Det första världskriget för också med sig, att de sociala konflikter mellan arbetare och industriledare som funnits i Linden sedan början av 1800-talet nu skärps. En svältande arbetarbefolkning står mot dem som profiterar på kriget. 1918 går det så långt som till ett arbetaruppror. Det är trångbott för de fattiga, och inomhus saknas rinnande vatten. Först 1920 ansluts Linden efter åratal av förhandlingar till staden Hannover, och därmed förbättras tillvaron för arbetarna långsamt. Man bygger till exempel fler skolor liksom offentliga badinrättningar för att kompensera för de bristfälliga sanitära förhållandena. Hannover-Linden utvecklas därefter till ett starkt socialdemokratiskt fäste, som håller stånd även efter nazisternas maktövertagande 1933.

I en av Archiv-texterna berättar en skolkamrat till Helmut, Karl Kaune, om hur det såg ut där de växte upp. Det var gråa, höga hus, mörka bakgårdar och trånga, mörka rum. I ett separat In Memoriam berättar Kaune också, att Helmut hade varit en av de bästa eleverna i klassen även om han inte hade gjort mycket väsen av sig och sällan aktivt hade deltagit under lektionerna. Däremot tycks han redan som barn ha varit bra på att lyssna, något som Kaune menar var utmärkande för honom även senare i livet. Denna förmåga att lyssna på andra, som Helmut således tycks ha haft, framhålls ju också av Friedrich Doldinger i ett annat minnestal.

Efter folkskolan fick Helmut, enligt Kaune, gå ett extra år i en särskild klass för de duktigaste eleverna i Hannover-Linden, den så kallade selekta-klassen. Men fattig som familjen Giese var, kunde de därefter inte bekosta hans vidare studier. Också Helmut blev därför hantverkare och utbildade sig till snickare. En av de snidade produkterna som har överlevt honom är en uggla som jag är väldigt förtjust i. Jag fick den av Paula när jag hälsade på henne 1975. Den är ungefär en halvmeter hög, snidad i ett stycke i något mörkt träslag och spanar mycket ugglelikt och outgrundligt ut mot skog och fält i fjärran. Nu står den hos min son Henrik som ett minne av hans för honom okända morfar. Det hände att pappa också senare då och då snickrade möbler. Till exempel ritade och tillverkade han all nödvändig altarutrustning, inklusive sju ljusstakar av ek, i samband med grundandet av Kristensamfundets Göteborgsförsamling. Dessa och andra arbeten återkommer jag till.

Helmut Gieses första kontakt med antroposofin och med Kristensamfundet skedde enligt Archiv-texterna mycket tidigare än vad jag utifrån olika andrahandsinformationer har trott hittills. Han var tydligen bara 16 år. I Archiv finns till och med hans egen framställning av saken. Så här skriver han i sitt curriculum vitae (sin CV) inför prästvigningen i Stuttgart i juni 1935:

Till jul 1924 hörde jag för första gången Hilmar von Hinüber tala om Kristensamfundet. Jag förstod ingenting, mindes bara ordet ”sakramentalt liv” – och några rader ur dikten ”Evolution” av Morgenstern som han läste upp flera gånger. På hösten 1925 hörde jag Edward Lenz tala om ”Meditation” och snart därefter var jag med om Människovigningens Handling för första gången. Där hittade jag mig själv och var lycklig över att äntligen veta varför jag levde. Detta uppfyllde snart hela mitt liv och när Lic. Bock var i Hannover 1926 skedde det liksom av sig självt att jag frågade om jag fick bli präst.

Att äntligen veta varför man lever, som pappa uttrycker det, måste ha varit en helt genomgripande upplevelse. Utifrån det här citatet, som ju har kommit in sent under min skrivprocess, tycker jag mig börja förstå något av hans tal om ”ödet”, som återkommer som ett bärande tema i nästan alla hans brev som jag har haft tillgång till och i nästan alla övriga texter av och om honom, som jag har tagit del av. Helmut Gieses tal om ”ödet” kommer därför också läsaren att möta flera gånger i kommande kapitel.

Efter pappas död skrev Hilmar von Hinüber själv en minnestext där också han berörde deras första möte. Hinüber arbetade tydligen för sin del med olika ungdomsgrupper i Springe utanför Hannover, grundade en folkhögskola där och ordnade konferenser för ungdomar från olika samhällsklasser. I det sammanhanget dök alltså också Helmut Giese upp:

(…) Han var väl 16 eller 17 år gammal. Hans alltid lika vänliga och öppna väsen, hans funderingar och grubblerier (…) hans varma entusiasm för allt som var högtstående gjorde, att vi upplevde honom som en kär kamrat, men också som lite speciell. Då många var äldre än han, höll han sig på den tiden ödmjukt i bakgrunden.

Hilmar von Hinüber berättar också om vilket intryck det första mötet med Kristensamfundet tydligen hade gjort på den unge Helmut Giese:

När han hade kommit hem undrade hans familj om han hade gått in i en orden och avlagt något slags löfte. Han hade nämligen förändrat sig helt. Från och med nu avstod han från tobak och alkohol och fortsatte energiskt att söka sig vidare.

Om pappa också fortsättningsvis avstod från alkohol, känner jag inte till. Däremot tycks han ha rökt så länge han levde. En av hans gamla vänner, Agathe Ritter, berättade i en intervju 2009, att han så sent som 1950 hade gjort åtminstone ett försök att sluta röka men givit upp. Som ursäkt för detta lär han ha angivit, att icke- rökandet ändå inte skulle göra honom till en bättre människa, varför han menade att han lika gärna kunde fortsätta.

Men låt oss återgå till åren då Helmut Giese bryter upp från familjen på allvar och tar sina första steg ut i den större världen. I januari 1928 gör han, enligt sin CV, gesällprovet som snickare och under våren och sommaren 1928 deltar han för första gången i Seminariet i Stuttgart. Det leder i sin tur till några viktiga möten med svenska antroposofer, till exempel med Bernt Ljungquist som är både präst i Svenska Kyrkan och antroposof och med Rut Nilsson, en gymnasielärare från Norrköping. 1929 inbjuder Rut Nilsson honom att hålla ett föredrag i Visby, något som kommer att bli helt avgörande för hans återstående liv. Veckorna kring nyår 1930 tillbringar han just hos Bernt Ljungquist i Linderås utanför Tranås. Ett brev hem till Minna och Paul i Hannover från den tiden uttrycker både glädje och förvåning över den nya livssituationen och de nya vännerna:

(…) Som ni ser upplever jag hela tiden nya saker inom nya områden i livet. Aldrig hade jag trott att jag skulle bo i ett riktigt prästhem i tre veckor! Också detta får man vara med om! Vad som kommer att hända under det nya året vet jag inte. Det beror helt och hållet på om jag kan hitta något arbete. Inom mig är jag dock fylld av tillförsikt och beredd att ta emot allt som ödet för med sig.

Bernt Ljungquist kom sedan att bli en mycket viktig person inte bara för pappa utan också för mamma och för Micha och mig. Även hans bror, författaren Walter Ljungquist, spelade under en tid en viss roll i pappas liv. Här vill jag också inflika att Thomas Ljungquist, Bernts son, som tog kontakt med mig under skrivprocessens gång, fortfarande kommer ihåg Helmuts besök i familjen på 1930-talet. Liksom Erika minns han att pappa gärna lekte med barn:

(…) Det var väl så att vi kände att Helmut tyckte om oss och gärna lekte med oss. Pappa gjorde det aldrig. Jag minns särskilt en lek. Helmut tog min fars promenadkäpp som upptill hade ett böjt handgrepp och lade det om sin hals och nacke. Sen skulle vi dra i käppen och han skulle föreställa en bångstyrig åsna, som stretade emot. Det var ovanligt på den tiden, att vuxna släppte loss och lekte med barn.

I brevet från prästgården i Linderås hem till Hannover 1930 nämner pappa också att han har tillverkat en stol. Denna stol finns numera hemma hos mig. Tack vare Thomas Ljungquist fick jag ärva den på hösten 2009. Stolen hade under många år stått hos hans syster, och när hon dog beslutade familjen, att jag skulle få överta den. Det är en mycket vacker karmstol i jugendstil, snidad i olika stycken, troligtvis i björk, där de stora ytorna är mönstrade med hjälp av en mängd små urgröpningar med en mejsel. Men det är också en mycket sträng stol i den meningen, att man måste sitta helt rak i ryggen i den. Trots att den har vackert snidade karmar som man kan använda som armstöd, är det svårt att läsa eller sova i den. Kanske hade Bernt Ljungquist den som skrivbordsstol? Själv använder jag den när jag behöver tänka klart och koncentrerat. Det är nog vad stolen bäst passar för.

Nästa del:  Första kärleken (kapitel 3, del 4)

, , , , , , ,

2 kommentarer

Om ”Människovigningens Handling”

Not #2 till Vägen ut (kapitel 3, del 3)

Hilmar von Hinüber var präst i Kristensamfundet. Edward Lenz och Emil Bock hörde dessutom till grundarna. ”Människovigningens Handling”, som pappa talar om, innebär enligt Schroeder & Rydelius (2007) en förnyelse och förenkling av den traditionella högmässan, där allt gammalt utanverk slopats och bara de fyra stegen återstår: evangelieläsning, offer, förvandling och kommunion (s 26). Dessutom är tanken att de nya krafter som vill komma till uttryck i kristendomen måste kunna möta krafterna hos ”dagens människa”. Kanske kan man säga att ”dagens människa” i Kristensamfundet har fått bli en vuxen, delaktig individ?

Det innebär att sakramenten tar hänsyn till det faktum, att mänskligheten har vuxit ur ett mer barnatroendemässigt förhållande till det religiösa livet och idag söker ett förståelseinriktat, mer självständigt förhållande till detta. Det är idag också nödvändigt, att i det religiösa övandet mer ge impuls till ett medverkande än bara till ett accepterande av de andliga realiteterna. I detta avseende har en grundläggande förändring av kulten inträtt (Schroeder & Rydelius 2007, s 24).

, , ,

1 kommentar

Familjen i Hannover (kapitel 3, del 2)

Föregående text: Rötterna (kapitel 3, del 1)

Minna, Paula och Helmut utanför frisersalongen

Minna, Paula och Helmut utanför frisersalongen Paul Giese Friseur, Limmerstrasse 92, Hannover-Linden

Vykort från Bethlehemstrasse, april 1916

Vykort från Bethlehemstrasse, april 1916

Paula och Helmut växte upp i ett enkelt hem i arbetarkvarteren i staden Linden som senare, 1920, anslöts till Hannover. Pappa Paul, min farfar, var frisör och mamma Wilhelmine (Minna), min farmor, sömmerska. Frisersalongen, som jag har ett fotografi på, låg på Limmerstrasse 92 och gränsade till en butik som bland annat tycks ha sålt korv. Utanför salongen står Minna med de två barnen; en allvarlig, lång och gänglig Paula med händerna på en mycket mindre och åter igen soligt leende Helmuts axlar.

Under årens lopp levde familjen Giese, senare också tillsammans med Paulas man Luke Müller, i olika konstellationer på två olika adresser, på Limmerstrasse 92, där Paula och Helmut växte upp och på Bethlehemstrasse 9, där Erika växte upp, och dit hela familjen flyttade efter det att Limmerstrasse 92 hade träffats av en bomb. Paula själv slutligen bodde under senare år dessutom på Kötnerholzweg 24 där jag besökte henne några gånger på 1970-talet. Om man studerar en karta över stadsdelen Linden-Nord ser man att dessa tre adresser ligger nära varandra och tillsammans bildar ett slags öppen triangel. En stor del av den ursprungliga familjen Giese-Müller lämnade med andra ord aldrig stadsdelen Linden-Nord.

Som jag har förstått det, lämnade de inte heller varandra, utan förblev under alla år en nära, sammansvetsad familj. Det var hit som Helmut skrev alla sina brev och kortare meddelanden från fångenskapen i Karaganda. Det var härifrån som posten till honom skickades ut, och om någon, till exempel Anneliese, ville bifoga en hälsning så måste också den gå via Hannover-Linden.

Så småningom, under efterkrigsåren, inkluderades även vi i denna inre familjekrets, och medan alla väntade på att Helmut skulle återvända, pågick en intensiv brevväxling och ett lika intensivt paketutbyte mellan mamma, Paula och Minna, som mamma kallade ”Mutter”. Alla hade lika ont om pengar, men det framgår av mammas brev att man skickade det man kunde: lite kaffe ena gången, en flaska matolja den andra, urvuxna barn- kläder och skor från Sverige och i retur ”nya” kläder till Micha och mig, omsydda från gamla plagg som Minna hade på lager.

Efter Minnas död och trots skilsmässan mellan pappa och mamma utvecklade Paula och Anneliese en mycket speciell vänskap, som varade så länge som mamma levde och därefter fortsatte med Micha och mig, åtminstone för en tid.

Paula, som dog först i början av 1990-talet, sparade alla brev som både Helmut och Anneliese hade skrivit till henne och gav dem till mig. Ironiskt nog är det först genom breven från Anneliese till Paula, som hon kallade Paulinchen, som jag har lärt mig lite grand om hur mamma tänkte. Hon var mera uppriktig mot Paula än mot Micha och mig. Vi förstod oss inte på henne. För oss berättade hon till exempel nästan aldrig någonting om pappa. Vi visste inte heller hur medveten hon var om att hon snart skulle dö, och hur rädd hon i själva verket var för att lämna två föräldralösa barn efter sig. Allt detta står däremot i breven. Med oss diskuterade hon varken sin cancer eller vad som skulle bli av oss den dagen hon var borta. Kanske trodde hon att hon på det viset skyddade oss? Kanske ansåg hon att man som förälder inte pratar personligt med sina barn? Det är därför framför allt genom de här breven till Paula, som jag tycker mig ha kommit henne närmare efter hennes död än när hon levde.

Så småningom förlorade Micha och jag kontakten med Paula, liksom med vår kusin Erika som vi senast hade träffat 1954, när de besökte oss där vi bodde utanför Norrköping. Det hann gå 50 år innan plötsligt en dag ett brev från Erika damp ner hos Micha, ett brev till vilket hon hade bifogat ytterligare ett brev. Det brevet var från prästen i Kristensamfundet i Stockholm, Lars Rydelius, som vid det här tillfället fortfarande hade ganska vaga föreställningar om Michas och min existens liksom om Anneliese Giese som person, och som i sina egna efterforskningar kring Helmut Gieses liv hade fått adressen till Erika genom en kollega från Hannover. Nu ville han få så mycket information som möjligt om Helmut Giese och hans familj. Så här motiverade han sitt intresse:

Namnet Helmut Giese har för mig alltid omgivits av ett slags vackert, varmt och lite hemlighetsfullt skimmer. Själv kom jag i kontakt med Kristensamfundet i Göteborg i sju–åttaårsåldern och kort efter hans död (Lars Rydelius till Erika Arens, 2004).

Lars Rydelius nämnde också i brevet till Erika att församlingen i Stockholm just hade firat en minneshögtid på 50-årsdagen efter Helmut Gieses död. Denna minneshögtid hade Micha och jag dock inte haft någon kännedom om. Som Rydelius själv har berättat för mig, hade några församlingsmedlemmar rent av avrått honom från att ta kontakt med oss. Man hade sagt till honom, att vi inte ville ha någon kontakt, och att det var något tragiskt med oss. Det är ett bra exempel på hur myter kan bildas. Kanske var det mammas förvirrade bokmanus om Gral från 1950-talet som fortfarande spökade?

Hur som helst, de båda breven, dels från Erika, dels från Lars Rydelius till Erika liksom det senare, alltmer utvecklade samarbetet mellan honom och mig har, som jag redan har framhållit, varit avgörande för att min berättelse om Helmut Giese nu har kunnat avslutas. Brevet från Erika har dessutom lett till att den ”gamla” familjesammanhållningen har vaknat till liv igen, men nu med helt nya inblandade personer och med andra geografiska förutsättningar än den tidigare triangeln i Hannover-Linden.

Bethlehemstraße 9 i Hannover, foto: Wikipedia/http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bethlehemstra%C3%9Fe_9.jpg

Bethlehemstraße 9 i Hannover, foto: Wikipedia/http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bethlehemstra%C3%9Fe_9.jpg

Förutom att jag, som sagt, besökte Paula på Kötnerholzweg på 1970-talet har Micha och jag under senare år också varit både på Limmerstrasse och Bethlehemstrasse. När det gäller Limmerstrasse finns enligt Erika ingenting kvar av det gamla huset. Bethlehemstrasse 9 däremot står intakt. Att huset inte förstördes sägs delvis bero på farmor Minnas rådiga ingripande. Familjen bodde på fjärde våningen. En dag slog en mindre, ännu inte utlöst bomb in genom köksfönstret. Alla utom Minna rusade då nerför trapporna till skyddsrummet, så som man var instruerad att göra. Minna däremot tog enligt Erikas minnesanteckningar fram en skyffel och hivade helt enkelt ut bomben genom samma fönster som den kommit in och ut på gatan, där den senare detonerade. Ingen lär ha kommit till skada.

Minna var, enligt Erika en kraftfull och viljestark kvinna ”med ett gott hjärta”. Hon var sju år äldre än Paul och äktenskapet med honom var hennes andra. Hon var skild. Paul tycks ha varit mera bräcklig, fick så småningom allergi av frisöryrket och försörjde sig därefter som ”trikinskådare” (Trechienschauer) på slakthuset. Vad ett sådant arbete kan ha inneburit är lite svårt att föreställa sig, men det måste ha stått i bjärt kontrast till det betydligt glamorösare frisöryrket. Paul dog redan 1939 som 56-åring av en hjärtinfarkt och enligt Erika dog han i Helmuts armar. Hon har inga minnen av sin morfar Paul, men menar att man ofta berättat för henne, hur rolig han var. Han och Minna lär ständigt ha skämtat med varandra. Troligen hade de ett lyckligt och framför allt roligt äktenskap. Minna överlevde Paul med 12 år. Enligt Erika hann Helmut vara med också om hennes begravning i början av 1950-talet.

Minna Giese, Paul GIese

Minna Giese, Paul GIese

Jag har två foton av Minna och Paul kanske från tiden i början av deras äktenskap. Dessa foton stämmer ganska väl med vad Erika har berättat om sina morföräldrar. Minna verkar just så respektingivande som Erika har beskrivit henne. Hon tittar all- varligt, lite undvikande åt sidan och håller den ena armen bakom ryggen. Därtill har hon en fantasifull, nästan fyrkantig håruppsättning, likt en krona, högt uppe på huvudet. Det gör henne nästan majestätisk. Minna är, vad man skulle kunna säga, lite fyllig med breda, markerade drag. Hon bär en mjuk sammetsjacka, som det skimrar om, över en typiskt ”kvinnlig” blus med spetskrås och en kjol med nedsydda veck. Paul tittar också han allvarligt, men ler med ögonen. Att han ler med ögonen gör honom lite gåtfull och spännande. Vad tänker han på? Poserar han medvetet? Paul är till skillnad från Minna smärt och näst- intill elegant med en cigarett i höger hand och den vänstra handen i byxfickan. Trots att han är uppklädd i en jackettliknande lång kavaj, väst, styv krage, oklanderligt knuten slips och klock- kedja ser han märkligt avspänd ut, som om han spelade teater och då, naturligtvis, i rollen som dandy. Precis som pappa gör på alla foton, ser Paul mycket bra ut. Men om jag ska leta efter direkta likheter i utseendet mellan Helmut och hans föräldrar, så liknar han nog mest sin mamma. Också på ett senare foto av Minna, där hon står bredvid Paula och håller en ungefär tvåårig Erika på armen, menar jag att han liknar henne. Där finns samma höga, lätt bakåtsluttande panna. Där finns också den breda munnen och de markerade käkarna. Inte heller på denna bild tittar Minna in i kameran. Det ser ut som om hon lite sammanbitet väntar på att fotograferingen snart skall vara över.

Nästa text: Vägen ut (kapitel 3, del 3)

, , , , , , , , , ,

3 kommentarer

Rötterna (kapitel 3, del 1)

Föregående text: Besök vid graven

Paula och Helmut, ca 1914

Paula och Helmut, ca 1914

Kära syster!
Det bästa man kan önska sig på sin födelsedag är väl ändå att man denna dag står lite närmare sitt livs goda genius, att man känner sig vara i ett slags lycklig samklang med sitt eget högre väsen. Och det är egentligen detta jag vill bidra till, när jag säger att du hör till de människor i mitt liv som jag har anledning att uppskatta och ära mest. Om jag nu upprepar det som jag ofta redan sagt, nämligen att jag älskar dig och känner mig lycklig över att du finns, så betyder det mer än broderlig sympati. Då har det sin grund i den verkliga världens handlingar
(Helmuts brev till sin syster Paula på hennes 32-årsdag den 29 juni 1936).

Förhållandet mellan Helmut och hans syster Paula var enligt min kusin Erika Arens, Paulas dotter, mycket kärleksfullt. Också Paula har beskrivit förhållandet på det sättet. Hon var född 1904 och Helmut 1908. Hon var med andra ord storasyster. Det finns ett fint foto av dem som barn. De är troligtvis uppklädda i sina allra bästa söndagskläder; Paula i brodyrklänning och med en stor rosett i det långa, böljande håret och Helmut, kortsnaggad, i sjömanskostym med kortbyxor. Båda barnen bär höga, svarta snörkängor. Helmut stödjer sig på en liten kratta som han håller i vänster hand. Vid första anblicken ser den ut som en käpp. Fotografen tycks ha använt krattan för att skapa balans i bilden. Helmut står lite framför Paula, som är betydligt längre än han. Deras högerhänder är inflätade i varandra, och de ler högtidligt, men samtidigt liksom soligt, mot kameran. Jag skulle tro att Paula är cirka tio år och Helmut följaktligen sex.

I Erikas minnesanteckningar beskrivs Helmut, trots att han var lillebror, som Paulas stora stöd i livet. Paulas man, Luke Müller, gjorde ofta av med löningen i olika ölstugor och kom då hem berusad och utan pengar. Paula, som arbetade som bokhållerska, var därför tidvis ensam försörjare av familjen:

För min mamma var Helmut en ljuspunkt i svåra tider. Vi hade väldigt lite pengar och min pappa gjorde ofta livet svårt för min mamma. Desto mera njöt hon av att träffa sin bror. Han gav henne mycket kärlek, uppmuntrade henne alltid och stärkte hennes självförtroende. Som hon sa, så gav han henne en känsla av att vara speciell.

Utöver födelsedagsbrevet som jag citerade i början av det här kapitlet, har jag ännu ett brev från Helmut till Paula. Det är daterat den 17 november 1944, alltså redan från tjänstgöringen på östfronten, men före fångenskapen i Königsberg. Han skriver att han ligger till sängs – ”igen” – efter ett angina pectoris-anfall. 1944 var han faktiskt bara 36 år gammal. Så här i efterhand går det naturligtvis att se, att denna information förebådar vad som skulle komma åtta år senare.

Som ett annat förebud, om än mera slumpartat, ser jag den bok som Paula gav Helmut i julklapp 1933, Rumänisches Tagebuch (Rumänsk dagbok), av den tyske läkaren Hans Carossa. ”Till Helmut från Paula, julen 1933”, lyder dedikationen. Carossa skildrar sina upplevelser av livet och det hotande moraliska förfallet i skytte- gravarna under första världskriget. Boken anses i litteraturhistorien  vara ett av de bestående tyska verken från den tiden, eftersom den varken ägnar sig åt förbittrad kritik av händelserna eller förskönar kriget med nationalistisk retorik, utan lyckas fånga upp och skildra vad enskilda människor trots allt förmådde göra för att hjälpa varandra. Något av detta berör också Hans Graf von Lehndorff i sin dagbok Ostpreussisches Tagebuch från livet i fånglägret i Königsberg, där han mötte Helmut Giese 1945. Även von Lehndorff var läkare. Kanske hade Paula köpt boken åt Helmut med tanke på att deras far Paul hade deltagit i första världskriget? Kanske hade Paul berättat om sina upplevelser? Kanske hade Helmut önskat sig just den boken? Som jag har förstått det, blev det en viktig bok för honom under de kommande åren. Han hänvisar ofta till den i olika sammanhang.

Modell av det sönderbombade Hannover 1945, Hannovers rådhus

Modell av det sönderbombade Hannover 1945, utställning i Hannovers återuppbyggda rådhus

För att återgå till det senare brevet från Helmut till Paula från 1944 får man slutligen också veta, att Paula snart ska föda barn. Det är Erika, hennes andra barn, som är på väg och Paula har lämnat Hannover för förlossningen, något som Helmut tycker är bra, eftersom det numera är farligt med alla bombangrepp där. Jag har sett en gipsmodell i det återuppbyggda rådhuset i Hannover-Linden som visar, att stora delar av Hannover totalförstördes under kriget. Helmut säger i brevet, att han kommer att be för både sin syster och det lilla barnet. ”Du har särskilt beskydd”, skriver han lugnande, ”så oroa dig inte!”

Paulas första barn hette Wolfgang. Han var 17 år äldre än Erika, flyttade tidigt hemifrån, gifte sig med Waltraud och fick sonen Rolf. Det är Rolf som nu överlåtit en del av sin fotoskatt från Hannover-Linden-tiden till Micha och mig. Barn-och ungdomsbilderna av Paula och Helmut, liksom fotografierna av deras föräldrar, kommer med andra ord från Rolf. Erika, som alltså föddes 1944 och som ”adventsbarn” enligt Helmut, har flera starka minnen av honom. Det första är, som hon säger, ”enastående” (aussergewöhnlich) och jag håller med henne:

Det var 1949, när plötsligt en man stod utanför vår lägenhetsdörr, något som förorsakade stor glädje hos mamma och mormor, men fasa hos mig. Helmut var lortig och trasig och utmattad, men hade lyckligen återvänt från kriget. Jag kände inte igen honom, blev rädd och kröp in under vårt stora köksbord. Men jag repade mig snabbt. Lite tvål och vatten gjorde honom åter till en civiliserad människa, och snart blev jag förtjust i min morbror Helmut.

I det ständigt växande materialet som jag har fått tillgång till under arbetet med min bok, finns lyckligtvis några beskrivningar av Helmut, som för mig faktiskt fungerar som riktiga bilder, och som i viss mån kan ersätta bristen på personliga minnen. Dessa beskrivningar når liksom bortom orden och blir så pass konkreta, att det är bilden jag minns, och inte orden, med vilka bilden beskrevs. Erikas berättelse om pappas hemkomst är just en sådan bild.

Jag har också hört andra berätta om liknande minnen som Erikas, med hemvändande utmärglade, trasiga och smutsiga fäder, makar, söner… Plötsligt kommer någon av alla dessa under allmän uppståndelse gående där på gatan, ofta utan skor, med olika skor eller med endast en sko, efter en vandring till fots från den ryska gränsen och genom hela västra Tyskland. Historikern Guido Knopp refererar i sin studie Krigsfångarna till en rapport från Berlins magistrat 1945 som beskriver de från Sovjetunionen hemvändande krigsfångarna som totalt utmattade, utsvultna och i trasiga kläder. En annan källa från 1947 som Knopp också tar upp säger något liknande, nämligen att de krigsfångar som kom från de allierade hade ett stort bagage med sig och var friska och rena, medan de återvändande från Gulag var sjuka och befann sig i ett katastrofalt, eländigt tillstånd.

Huruvida även pappa fick vandra till fots till vet jag tyvärr inte. Hans återkomst, fram till det att han står utanför lägenhetsdörren i Hannover, är därför svår att föreställa sig på ett konkret sätt. Men ett brev från Helmut till Erika som hon har bifogat sina minnesanteckningar innehåller alla nödvändiga ingredienser till ännu en oemotståndlig, konkret bild. Eftersom pappa inte var så välkommen i vår familj i Norrköping, något jag redan har varit inne på, uppehöll han sig ofta i Hannover den närmaste tiden efter återkomsten från fångenskapen och innan han hade grundat Kristensamfundets Göteborgsförsamling. Erika hade alltså flera tillfällen att umgås med honom. Hon tyckte till exempel mycket om att vara med när han rakade sig på morgnarna, eftersom han brukade slänga raklödder i ansiktet på henne. Jag återger här ett brev från Helmut till Erika skrivet med stora, tydliga bokstäver så att hon skulle kunna läsa det. Troligtvis är det från våren 1950 i samband med någon av hans första resor antingen till Sverige eller till Stuttgart, där han också tidvis vistades i början av 1950-talet. Jag återger brevet i sin helhet:

Kära Erika! Tack för ditt brev! – Ja, nu har jag tyvärr ingen som jag kan ge raklödder åt. Det är heller inte roligt längre att raka sig. Tycker du att jag ska anlägga helskägg? Då behöver du ju inte bli rädd om jag skulle dyka upp i Hannover igen. Å andra sidan vet jag då inte hur jag ska kunna somna på kväl- larna, om jag ska ha skägget över täcket eller under täcket. Det är kanske bäst att jag fortsätter att raka mig och då varje morgon tänker på min kära lilla ’fälthare’ (Buschlihase). Hur det förresten kom sig att jag på järnvägstationen plötsligt kunde säga ’Förbundsträdgårdsutställning’ (Bundesgartenschau) begriper jag inte alls. För nu har jag redan glömt bort det igen och måste öva jättemycket ihop med dig när jag kommer tillbaka. Nog för denna gång, kära Erika. Många hälsningar från din morbror Helmut.

Man kan här tolka in anspelningar på Helmuts återkomst till Hannover, då Erika skräckslagen hade krupit in under köksbordet, eller på en rad olika lekar som de båda tycks ha ägnat sig åt, bland annat att förvränga ord. Men jag kan också direkt se framför mig, hur han på natten ligger sömnlös i sin säng med det långa helskägget än ovanför, än under täcket och funderar över vad han ska ta sig till. Jag är, precis som Erika, mycket förtjust i det här något bisarra brevet. Kanske skrev han också till mig, även om mamma aldrig lät mig se breven? Med tanke på hennes rädsla för att han skulle ta oss ifrån henne, är det ju inte helt omöjligt, även om jag inte riktigt tror att hon hade kunnat göra en sådan sak. Hon var visserligen rädd, men hon var aldrig bakslug eller beräknande, varken gentemot honom eller mot oss.

Paulas och Helmuts mycket nära syskonrelation varade fram till hans död. Paula var ju också den enda i familjen som var med vid kremeringen i Basel. Enligt Erika var det Kristensamfundet i Sverige som hade bekostat hennes resa. Erika minns, hur hon såg sin mamma gråta förtvivlat när dödsbudet hade kommit. Eftersom hon själv bara var åtta år, kunde hon den gången inte förstå vidden av denna sorg, utan grät mest därför att Paula grät. Så kom det sig att Paula grät över att ha förlorat Helmut, och att Erika grät över Paulas tårar.

Nästa text: Familjen i Hannover (kapitel 3, del 2)

, , , , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer

Om Hans Carossa

Not till Rötterna (kapitel 3, del 1)

Enligt W. Grabert & A Mulot (1964) framstår Carossas diktning som djupt religiös och poetisk. Vad som emellertid ger honom en plats bland de stora krigsskildrarna från första världskriget är just hans förmåga att sätta in människornas krigsupplevelser i ett vidare, mellanmänskligt sammanhang.

Från Wikipedia:

Hans Carossa, född 1878, död 1956, var en tysk författare. Han föddes i Bayern, blev med. doktor 1903 och praktiserade som läkare i München till 1929. Underförsta världskriget deltog han som bataljonsläkare.

Carossa skrev dikter, romaner och memoarer. Hans stil präglades av visuell skärpa. Han förenade utvecklingsoptimism med den fatalism som krigets upplevelser gett honom.

,

1 kommentar

Den sista tiden: Dödsbudet (kapitel 2, del 1)

Föregående text: Pussel utan förlaga (kapitel 1)

(…) Långa tider kan det vara så, att troheten mot de döda består i att man över huvud taget inte upphör att bereda sig själv besvikelser i sina bemödanden om dem. Vi kommer in i den egna oförmågan och svagheten. Men själva strävan, oavsett hur den lyckas, ger frukt. Alla kan intyga, att man genom att söka öva gemenskap med sina döda, plötsligt finner oväntade hjälpkällor i avgörande sammanhang

(Helmut Giese 2006, Hoppets mysterium, s 115 f).

Ita Wegmann-kliniken

Ita Wegmann-kliniken i Arlesheim

Tisdagen den 17 mars 1953, då pappa klockan tio minuter över nio på morgonen hade givit upp andan på kliniken i Arlesheim, mötte mamma mig vid bussen när jag kom hem från skolan. Vi bodde på landet en bit utanför Norrköping på den tiden. När jag såg henne stå där, visste jag underligt nog vad som hade hänt. Underligt nog, eftersom han ju nästan aldrig nämndes i vår familj. Det var till och med så att min bror Micha länge trodde att det var Rudolf Steiner som var hans pappa. Det var nämligen Steiners fotografi, och inte pappas, som hängde över mammas säng. Detta foto har också jag tydliga minnen av, kanske därför att det ofta förekommer i antroposofiska sammanhang och hänger på väggen hemma hos de flesta antroposofer som jag har träffat. Steiner hängde med andra ord också över mammas huvudgärd och tittade ut i rummet med intensiva, mörka ögon. ”Din far är död”, var det enda som mamma sa när jag hade stigit av bussen, och därefter fortsatte hon att tiga om honom så länge hon själv levde.

Då, 1953, hade jag, åtminstone vad jag kommer ihåg, träffat pappa en enda gång efter kriget. Det var på våren 1950 efter det att han hade kommit tillbaka från krigsfångenskapen och nu hälsade på oss i Norrköping. Jag var tio år den gången men minns inte mycket mer än att mamma hade hyrt ett rum på stan åt honom, och att vi var där och satte in en bukett liljekonvaljer. Dessutom minns jag att jag såg hur hon avvisade honom. Jag satt i min säng i det hyresrum som vi då själva alla tre bodde i, mamma, Micha och jag, och såg att han bredde ut armarna mot henne och nämnde henne vid namn: ”Anneliese!” Men hon gjorde bara en avvisande gest. Allt annat, som jag förmodligen också såg och hörde och kanske tänkte och kände, är borta.

Vad som utlöste krisen och senare skilsmässan mellan pappa och mamma är fortfarande på sätt och vis en gåta för mig, även om en hel del har klarnat medan jag har skrivit den här boken. Genom alla år har jag hört att det handlade om ett manuskript som mamma hade arbetat på under åren 1948 till 1950, där hon med hjälp av den medeltida kristna myten om Gral försökte utveckla sitt eget andliga skådande. Gral är enligt sägnen den bägare i vilken det ursprungliga nattvardsvinet förvarades. Den första delen av de 157 sidorna är ett slags dagbok som redogör för hennes andliga upplevelser, ofta i drömsekvenser. Den andra delen är ett försök att med utgångspunkt i de syner och upplevelser hon hade haft delge resten av mänskligheten sanningen både om sig själv, om Gral och om kosmos och människan. Jag har verkligen tagit sats många gånger under årens lopp för att läsa texten, men det har alltid slutat med att jag blivit så illa berörd, att jag inte har kunnat fortsätta. Nu, inför min egen bok, har jag till slut lyckats läsa den i sin helhet. Mamma skriver osammanhängande och förvirrat – ja ofta ångestfyllt – och det är svårt att förstå vad hon vill komma fram till. Och samtidigt som jag känner mig provocerad av det andliga högmod som jag menar kommer till uttryck i det hon skriver, tycker jag väldigt synd om henne. Under de här åren var hon nämligen också för en tid inlagd på Beckomberga mentalsjukhus för en psykos. Under ett antal månader försvann hon bara, och Micha och jag placerades i olika fosterhem.

För att nu återvända till mammas bokmanus så var det ingen som begrep sig på vad hon försökte att säga. Många förteg texten helt och hållet och behandlade mamma som icke fullt tillräknelig. Också pappa tog kraftigt avstånd från den. Delvis handlade skilsmässan således om denna skrift. Men med hjälp av 40 brev från mamma till pappa från åren 1950 till 1951, som jag nu under min egen skrivprocess har fått tillgång till från Archiv, Die Christen­ gemeinschaft i Berlin, har jag förstått att det nog inte var så enkelt som att pappa, samtidigt som han avvisade vad mamma hade skrivit, också avvisade henne som person. Detta tycks dock ha varit mammas tolkning, och utifrån denna tolkning blev hon rädd för vad han skulle kunna ta sig till. Jag har till exempel fått reda på, att han under sommaren 1951 ville umgås med Micha och mig på egen hand och ta oss med till Marstrand där han hade kontakter, men att mamma hade motarbetat detta genom att inte ge honom något klart besked. Av ett brev i juli 1951 från mamma till pappas syster Paula, det vill säga mammas svägerska, skriver hon att hon helt enkelt är rädd för att pappa ska ta oss ifrån henne:

(…) Nu bävar jag, eftersom jag tror att Helmut kommer att göra allt för att ta barnen ifrån mig. Vad han har berättat för dig om vår konflikt vet jag ju inte. Kanske har han sagt att jag är sinnessjuk; på det viset försöker han att förstöra förtroendet för mig. I alla fall har du fått veta det från mig nu.

Eftersom mamma nästan aldrig talade med oss, vare sig om sig själv eller om henne och pappa, har jag inte förrän nu när jag läser breven från 1950–1951 kunnat förstå, hur pappas avståndstagande från hennes bokmanus påverkade henne. Hon blev fruktansvärt kränkt, men det tycks ha gått djupare än så. Brevet till faster uttrycker både fientlighet och rädsla. Men hon fick vårdnaden, och pappa försvann ur vårt liv. Han besökte oss bara en gång till. Det var under juldagarna 1950. Av det besöket minns jag ingenting. Det är gåtfullt, eftersom jag till och med har hittat ett gammalt brev som jag själv har skrivit just från den julen, där jag uttryckligen nämner pappa. Brevet är från mig till min gudmor, målarinnan Greta Gerell:

Nu idag har pappa komit (sic!) hem och då skulle jag förstås vara sjuk och ha ont i halsen. Nu är det kväll och mamma, pappa och Micha äter. (…) När dom har ätit färdigt måste jag sova. (…) Vi har fått så mycket saker av pappa. Micha fick en bil som aldrig kan ramla ner från bordet utan vänder när den kommer på kanten.

Om jag själv fick något av pappa nämner jag inte. Kanske var det inte viktigt just då? Brevet är nämligen främst en kärleksförklaring till min gudmor, som jag, enligt vad jag skriver, tänker på varje kväll. Jag bifogar också en teckning som jag har gjort, där gudmor och jag plockar blommor på en sommaräng. Det är en fin teckning med pratbubblor och allt. Ibland har jag undrat om min blockering, eller förträngning vad gäller mina minnen av pappa helt enkelt var en reaktion på det tabu som gällde för allt tal om honom hemma hos oss.

Pappas och mammas konflikt återkommer jag till. Jag har berört den redan här, eftersom mammas död i cancer 1959, sex år efter pappas, lämnade fältet fritt för mig att äntligen få börja prata om honom. Då hade jag hunnit bli 19 år, och hennes dödm undanröjde hindret för mig att börja söka honom, ett sökande som ju avslutas först nu, i och med den här boken.

Nästa: Goetheanum och gravhögens botten

, , , , , , , , ,

4 kommentarer